Kärt barn har många namn heter det. Smeknamn/öknamn några har det blivit genom åren. Mitt första smeknamn kom utav mitt flicknamn det behåller jag för mig själv. "Radar" var ett annat det lär visst ha haft att göra med min blick. Mitt riktiga namn tror för övrigt rätt många att det är ett smeknamn så det inbjuder inte till att göras om. I USA har jag blivit presenterad som "the Bitch" det skulle ha kunnat varit en förolämpning. Han kunde också ha sagt my bitch vilket han så klart inte gjorde, såna namn måste man bära upp med stolthet för att de inte ska bli fula. Har fått heta kärring också fast det har bara sagts med värme i rösten så tja det var nog positivt det med. Jag har blivit kallad Mistress och Härskarinna av ett fåtal, bara från rätt mun har det klingat vackert i mina öron. Älsklingen är det bara en som kallat mig, och det sagt med sådan kärlek i rösten att det gör ont att inte få höra honom säga det igen. Vännen är ett annat smeknamn som jag för övrigt gärna använder själv på några få utvalda. Själv har jag börjat använda älskade för att det är så varmt… det konstiga med det ordet är att om jag skulle kombinera det med vännen så låter det nedlåtande i mina öron…
Stockholm är den singeltätaste huvudstaden i Europa. 60% av alla hushåll är singelhushåll. Beror det på att vi Stockholmare är mer oattraktiva än andra? Det kan inte hjälpas om det känns så, kan det vara så att vi inte bara låter drygare än resten av svenskarna vi kanske är det också? Hur som helst duger inte jag som jag är och då hjälper det ju helt klart inte att vara Stockholmare.
Jag vill inte se mig som singel, det är OK att bo singel bara jag får känna mig älskad. Jag vill bara ha en varm famn att krypa in i och bara vara när jag behöver det. Jag orkar inte vara jag ensam i hjärtat. Fast desperat är jag inte. Jag vill ha sällskapet och värmen från den jag älskar men han finns tydligen inte för mig.
Att vara en älskad vän är något man ska sätta värde på, jag har flera vänner som älskar mig och som jag älskar tillbaks, men jag behöver mer. Egot i mig som vill ha mer i mitt liv än de vackra människor som finns där. Samtidigt är jag inte beredd att ge mer av mitt hjärta till någon annan än dem som redan fått en bit.
Jag är inte oförmögen att älska dem som fått av det jag har, jag kan bara inte ge mer. Mitt hjärta har redan varit slut upptaget av kärlek i många år redan, vilket också gör att jag dömt mig själv till att vara ensam med en tomhet i bröstet där hjärtat borde sitta då jag inte fått matchande bit tillbaks. Det förstärker bara min livskris halva livet har gått och jag har inget, är inget och är otillfreds med livet. För 10 år sedan blickade jag framåt idag blickar jag bakåt och ser inte längre någon framtid.
Den som fått mitt hjärta kommer att behålla för jag kan inte ta det åter. Jag har heller inget mer kvar att ge. Jag hoppas att mitt utdelade hjärta kommer att förvaltas väl och att det utdelade kommer att få vara vid liv och vårdas. Jag kommer att vårda de små hjärtbitar jag fått i utbyte för dem jag skänkt bort, för om de dör då gör jag det med. Vilket också skulle kunna vara en befrielse.
Det smärtar i bröstet att vara otillräcklig, onödig och en belastning för dem som betyder så mycket. Älska mig för den jag är, ta mig till dig för den jag är, hjälp mig att vara stark fyll mitt bröst och ta bort tomheten. Missförstå mig inte mina vänner gör att jag inte är ensam men inuti mig finns ändå ensamhetens tomhet som bara fylls av någon speciell. Hur ska jag kunna fylla den platsen när ingen vill ha den då mitt hjärta är förbrukat?
Heja AIK men vinn IFK Göteborg!
Som AIKare sedan barnsben känns det lite konstigt att skriva detta men jag hoppas IFK vinner kvällens match. Jag är en dålig supporter… Jag vet det, för jag har inte slutat att hålla på mitt lag. Men T är IFK-fan, jag tycker det känns både roligare och mer rätt om han får gå hem glad och nöjd. Undrar om det är ytterligare ett steg i min redan djupa 40-årskris? Eller så kanske det kan sägas lite finare, kanske håller jag på att bli vuxen!?
Föresten en annan kommentar från T som fått mig att le. H berättade för T att jag hejar på AIK varpå han utbrister
– jamen då är hon ju en sån där huligan
Kräkas är vidrigt, fast jag gör det som den värsta bulimikern. Har haft extrem näsblod i en vecka nu och tydligen sväljer jag blod när jag sover för jag vaknar med panikspykänsla och så är det kört. Har börjat få ont i magen också, kanske är den irriterad eller så har den fått träningsvärk.
Vidrig känsla är det i alla fall när man tvingas ner på knä över porslinet och magen drar ihop sig, tårarna sprutar för har man väl börjat kräkas känns det som om man aldrig mer ska få luft eller kommer att dra ner äcklet i luftvägarna.
Nej bulimiker blir jag aldrig frivilligt! (hmmm vem blir det föresten…ja ni fattar hur jag menar… )
