Mysecretwindow.se

Jag förvånas varje gång det dyker upp en kvinna som inte älskar skor, men sanningen är nog att det finns rätt många som mest ser dem som nödvändigt ont. Likförbaskat chockas jag svårt av den insikten varje gång. Jag känner faktiskt också rätt många män som reagerar extremt possitivt på kvinnors skor. M är inte en av dessa män, men det finns en skomodell som M förvånat beskrev för mig för att ha lagt märke till den så kanske finns det en yttepytteliten skofetishist i oss alla även om den oftast är gömd. Jag väljer att tro att det är så

Jag själv är nog skofetishist, eller stryk nog. Jag ÄR skofetishist. Jag går igång på skor, bara att äga dem räcker ibland Knasigt men jag kan liksom inte hjälpa det. Lite pervo faktiskt men jag tycker genast att personer med snygga och välvårdade skor blir intressantare som människor. Och så säger man att det är insidan som räknas, och det är det naturligtvis i längden. Men det förutsätter ju att jag ska prata eller umgås med personen i fråga. Men jag tittar även på skor på folk som går på stan, inte bara kvinnors skor utan självklart även mäns. Männen blir läckrare i snygga skor och kvinnorna avundas jag deras fynd. *skakar på huvudet* Jag är en mycket sjuk människa. Fula skor kan gå två vägar, antingen är de så fula att de är coola eller så tycker jag bara synd om bäraren

Å andra sidan går jag igång på tekniska prylar också men mer att jag blir lite glatt hög av att köpa och önska, eller inredningsprylar både stora och små.
Fast skor har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Så alla ni icke skofetishister
”Wake up and smell the roses” med Pradas blomispirerade klackar. Klassist och lekfullt.

Själv sitter jag just nu med flippisar på mig, föga glamouröst Och inget jag skulle reagera på själv på gatan. Det i sig kanske är den äkta bekännelsen?

Nu är det officiellt, Generalfullmakten är min och ägar- och namnbytet är hos bolagsverket för registrering. Igår fyllde jag och M i följande och petade iväg det via nätet:

-ansökan om F/FA-skatt hos Skatteverket

-ansökan om moms hos Skatteverket

-anmälan arbetsgivare till Skatteverket

(Skydd av namn har redan skett i och med namnändringen av lagerbolaget)

Hallå hur galet är inte det? Antagligen är jag rätt fånig men det känns stort. Lilla Absint ska bli arbetsgivare. Det känns så jäkla ansvarsfullt, vilket det ju också är. Är ju övertygad om att det kommer att gå bra men det är jäkligt nervöst också.

Blä, har precis läst en omogen egoistisk pojkes blogg. Självklart länkar jag inte till den för det är den inte värd (men också för att jag inte är för ”bloggkrig” han får vara anonym). Jag blev hänvisad via en annan blogg. Jag kunde faktiskt inte låta bli att kommentera ett av killens toffelinlägg, för det har han hakat upp sig på och skriver ner de killar som är omtänksamma mot sina tjejer. Hua det betyder ju att han tycker motsatsen är rätt, d.v.s. att vara ett svin. Jag har svårt för uttrycket toffel överhuvudtaget, var och en styr så klart över vad man vill göra och hur man vill vara. Men toffel används nedsättande och nedvärderande så jag gillar det inte alls.

My beskriver det så bra i sin blogg, om hon och hennes kille bokat in något tillsammans annat än en hemmakväll och han skulle avbokat det till förmån för polarna:

Hade han avbokat något vi planerat bara för att gå ut & festa (utan mig) hade jag blivit väldigt besviken eftersom han sabbar min kväll. Men samma sak gäller ju för kompisar/familj också. Man dumpar inte folk för att gå & göra något annat i sista minuten. Så är det bara. Det är ju rent folkvett & har inget med tofflande att göra.

Den här pojkbloggaren (23år), skriver ner det som att det är något negativt att vilja vara hemma med tjejen när hon har mens t.ex. . Massor med tjejer mår verkligen skit en gång i månaden. Hur kan det vara fel att vilja ta hand om någon som mår dåligt? Nej, han är verkligen en omogen egoistisk liten pojke i mina ögon. Jag skulle inte ens vilja ha en sån person i min närhet ens när jag mår bra. Då hyllar jag hellre omtänksamma ”toffelhjältar”

OK, en viss förbättring har skett på sovfronten. Sömntågets tidtabell hade visst bara sena avgångar även igår, klockan hann bli runt ett innan det rullade in ett tåg på perrongen. Men sen sov jag hur bra som helst, jag minns inte när sängen varit så skön sist.

I morse när jag vaknade kändes den som om den höll om och höll i mig. Själv frågade jag mig varför klockan ringde mitt i natten (06:30). Tryckte på samtliga Znooseknappar (Har tre klockor så här i början, litar inte på mig själv annars). Värmen i sängen var så där lagom tempererad, täcket var lagom fluffigt och luften fräsch att andas. Nicke kom och kröp ner bredvid mig med ett antal mjau så att jag skulle märka att han var där och krama om honom. Det där perfekta gosa in sig och somna om scenariot.

Nej än är jag inte omprogrammerad till att kliva upp utan att kroppen formligen skriker åt mig att något är fel. Senare någon gång nästa vecka, när jag kommer in i gängorna igen. Då kommer kroppen att gnälla en aning över att slitas från värmen, men sedan finna sig i det och gå in i sömngångarläge.
Måste bara föra vidare Charlottes visdomsord som hon i sin tur fått på mejlen från Kjell.

“För varje semestervecka tar det en (1) dag att komma tillbaka till rutinerna, dvs. har du haft 4 veckors semester är det först på fredagen du mentalt är tillbaka i kontorsstolen, å på fredagen är man ju upptagen med att fundera på helgen, så i praktiken börjar du jobba först nu på måndag :-)”

Jag tyckte nämligen det inlägget var så trösterikt nu när första veckan efter semestern är igång. Började första dagen med att tömma mejllådan och den här dagen har börjat med det vanliga tisdagsmötet och en kick down av vår chef. Andra företag kör kick offer och ”kom igen, nu kör vi tal”. Men vi får alldeles för sällan höra pep-talks utan mest depp-talks. En hälsosam kombi efterlyses! Tror alla skulle prestera betydligt bättre om de fick känna sig duktiga och bra.

Så nu sitter jag här och undrar lite

• Varför sitter jag här och knappar på tangentbordet när jag kunde ligga hemma och flippa på fjärkontrollen?
• Varför sitter jag i möten, när jag kunde lyssna på folk på någon taverna I Grekland?
• Varför sitter jag och lägger in ordrar i Visma när jag kunde skapa hemsidor åt egna kunder?
• Varför sitter jag i en kontorsstol när sanden på stranden eller sängen och ryggläge är alternativet
• Varför käkar jag lunch ur ”snuskburk” när jag kunde fixa något fräsht hemma?
• Varför sitter jag här och läser mejl när jag kunde läsa pocketböcker?
• Varför sitter jag och bokar möten is SuperOffice när jag kunde blogga?

Frågorna hopar sig men svaret är enkelt. Jag lever inte för att arbeta utan arbetar för att leva.

Men jag ser verkligen fram emot den dag då jag även vill leva för arbetet.

Kunde bara inte somna igår, paniken växte med timmarna som gick. Låg och rullade, slet åt mig mobilen för att kolla om jag skulle få sova alls inatt. Den visade 01:51. Paniken ökade och jag rullade vidare. Sen sov jag inte särskilt djupt utan vaknade till och så höll jag på tills klockan ringde då var jag så mör att jag bara ville få sova. Pallrade mig upp och kom i tid så det var ju en seger. Nu är det bara lunchtid och jag känner mig helt färdig. Jag är inte ensam L mittemot har tydligen haft en liknande natt och båda har första dagen på jobbet. Nu sitter de alla och kollar OS. Jag bojkottar, men inte av ideologiska skäll. Det är ju bara så trist!
Det bästa är i alla fall att halva dagen har gått och snart får jag gå hem, ett varmt bad och sängen är det jag längtar efter. Vi får väl se om jag orkar gnälla mer när jag kommit hem !