HitlerhÀlsning och cykling
Har nÄgra delmÄl för att Äterta livet ett mÄl var att cykla igen och det andra Àr att kunna göra hitlerhÀlsning. Att lyfta armen sÄ har visat sig svÄrare Àn vÀntat och inte för att det tar emot mentalt Àven om det skulle ha kunnat varat sÄ. Jag kÀmpar och grÄter, kÀmpar och grÄter men inte fan kan jag göra denna rörelse.
Första cykelturen sedan flygturen över styret har ju varit delmÄl nummer tvÄ. Snacka om att jag hade sett fram emot det och i lördags blev det av. Hade tÀnkt mig en lite lÀngre strÀcka men fick helt enkelt vÀnda och snÀllt lyssna pÄ kroppen och cykla hem igen. Det gÄr inte att beskriva hur besviken jag var. Rakt fram pÄ slÀt vÀg Àr inget problem och det Àr ju alltid nÄgot. Jag kan dock inte göra riktningstecken nÀr jag ska svÀnga mm.  NÄja nytt försök i morgon har jag tÀnkt.
Naprapaten som plÄgar mig med sjukgymnastik körde sÄ hÄrt med mig idag att jag inte vet hur jag ska överleva dagen imorgon. Men det Àr tydligen sÄ det ska vara.
Jag rapporterar nÀr jag kan göra hitlerhÀlsning sittandes pÄ sadeln OK!?
2 har sagt sitt
Men bara att du Ă€r uppe pĂ„ cykeln igen Ă€r ju positivt. 2 km idag, 4 imorgon… typ.
Jag hÄller tummarna, du bara mÄste bli bÀttre snart.
Kram Maria
Cykling Àr ju ett framsteg.