Sagerska husen vid Hamngatan i Stockholm 1968
Källa: Stockholms stadsmuseum
Foto: Lennart af Petersens
Jag önskar jag fått vara med när Stockholm växte fram och kunnat stoppa Norrmalmsregleringen och i och med det rysliga beslut som Sagerska husens rivning 1970 för att uppföra PK-huset så hade Stockholm kunnat vara en ännu vackrare stad.
Jag blev lite extra förälskad när jag hittade den här länken
Jag tror jag var runt 7 år när jag förstod att Stockholm var en av mitt livs kärlekar.
Jag och min klass åkte in till stan för att gå på stadsmuseum och sedan fick vi gå två och två på Västerlånggatan i Gamla stan. På den tiden var det inte så plastigt där och godisbutikerna avlöste varandra. De var sådana där lösviktsbutiker med glasdiskar där man pekade och de fyllde påsarna. Karamellkungen hade ännu inte invaderat oss och det kändes fint och speciellt att handla godis. Salmiakfyrkanter fick fräta min mage så att jag helt säkert skulle vara rysligt åksjuk när bussen släppte av oss hemma i vår skärgårdsidyll igen.
Sen dröjde det tills jag var 9 innan jag smet in till stan alldeles själv. Försiktigt vågade jag börja utforska resten av Gamla stan innan jag tog mig vidare in till city. Nej jag hade inte frågat om jag fick, för svaret hade med all säkerhet blivit NEJ! Men jag var förälskad och lyssnade inte på förnuftet. När jag var 13 år var jag stammis på Klippotekets solarium på Riddargatan, det läskigast jag kunde komma på vara att möta den förskräcklige Kungen av Kungsan han verkade farlig. Så förutom Kungsträdgården var Stockholm bara vackert, fyllt med vackra människor och jag var del av staden.
Har låtit mig dras med, dvs ”Carried away” jag såg med andra ord SATC filmen. Utan att vara en filmförstörare kan jag säga att den handlade om förlåtelse och vänner även om det såklart fanns kärlek och förhållanden med.
Riktig vänskap som de fyra har är enligt mig extremt sällsynt. I nöden prövas vännen heter det och det är så sant. Själv är jag extremt lyckligt lottad som har två äkta vänner i M och A. A har varit min vän i 38 år och den enda som fanns där när nöden var stor. M träffade jag efter det men vågar lägga mitt liv i pant på att han är just en sån äkta vän som ser bortom sig själv när jag behöver honom.
A och jag testade på SATC tjejernas liv under ett par år, samma fallgropar och samma hisnande bergodalbana genom ett antal förhållanden med, fotografer, gogopojkar, pendlande till Paris, svekfulla lögnare och en manlig hora. Självklart umgicks vi med lika fabulösa gayvänner som SATCarna. Till den mixen hörde också ytterligare ett par kvinnliga bekanta som gjorde oss till fyra vilda kvinnor som upptäckte världen. Kärleken till Stockholm för min del är nog lika stor som Carries är för New York och även om jag än så länge inte spenderat samma summor som henne på skor så finns det helt klart paralleller. De slutar visserligen där för det som gör mig lycklig är inte cocktails and dreams. Jag var bara en motvillig partypingla som visst hade galet skoj men som faktiskt känner mig för gammal för ”dagen efter”. Jag vill ha ett lugnare liv och hoppas jag är på väg mot det hela tiden.
Sen finns det de jag trodde var mina vänner men som tydligt svek och de har gjort mig till en sämre människa, då jag inte för mitt liv kan förmå mig att förlåta dem. Det krävs en betydligt bättre människa än jag för det. Å andra sidan har de heller aldrig vågat be mig om förlåtelse ansikte mot ansikte. Ytterligare en skillnad från SACT-damerna.
Men just idag när jag sitter här själv i mörkret och skriver, känner jag mig trots det lyckligt lottad som har fantastiska människor i mitt liv.
Må jag vara en lika bra vän för dem!
Jo jag är galet kär i Stockholm. 
M och jag vandrade vidare på Fjällgatan, på den del som nu är delad av Katarinavägen och nu heter Mäster Mikaels gata. OK så solen lös lite väl starkt och jag hade svårt att kompensera då M fått låna min Systemkamera och jag körde pocket men visst kan ni ana hur vackert det är?
När vi nästan var hemma överväldigades vi av en galet härlig doft från Bröderna Olssons. Vi beslutade att käka köttbullemiddag där. Helt galet för fast det ffanns plats ute valde vi att sitta inne i den annars tomma lokalen. Uteserveringar är mysiga men inte att sitta och kisa i den skarpa solen när man försöker njuta av den goda maten. Vi gjorde det näst bästa och satte oss vid den vidöppna dörren istället.
M fick dessutom ett leende på mer än ett sätt!
Japp, för vi ska ta en promis i solen och gå upp till Fjällgatan och köpa var sin droppande kladdig mjukglass. Jag avskyr att bli kladdig… men oj vad sommarens första mjukglass är mumsig. Later gater.
Uppdatering: 
Ja så klart var vi inte ensamma om idén men det var än så länge bara en turistbuss parkad för att njuta av utsikten och så glass så klart. Bakom oss i kön var det en stressad 
Stockholmare för vem annars gnäller på att kön rör sig i snigelfart en söndag när man har hur mycket tid som helst av att bara njuta av att solen värmer och det är sommar! Ja sommar! Vart våren tog vägen har jag ingen aning om men det struntar jag blankt i när jag i panik slickade på min strösseldroppandes glass. Smarrig och om Carlsberg gjorde glass skulle uttrycket varit ”Probably the best icecream in the world” ”Worth waiting for”. Fast dedt är ju inte helt gratis med glass så man ska ha stora plånkan med sig kort är det inte att tänka på så planera med ett pankomatbesök innan ni klättrar upp för trapporna.
Andas tungt i den tryckande fuktiga luften. Min längtan ”hem” till Florida är för tillfället stillad, den tropiska hettan har rullat in över Stockholm som ett stort fuktigt duntäcke. Luftfuktigheten är är högre än i Amazonas djungler och det är inte bara ett uttryck det ÄR så kladdigt. Stockholms 90% mot Amazonas futtiga 85%.
I natt blev det inte många timmars sömn, i Stockholm var vi inte långt ifrån en tropisk natt vilket betyder att temperaturen inte kryper under 20 grader. Nu vart det ”bara” en halväkta där temeperaturen sjönk till 19,3 grader. Inte ens kissarna var sugna på sitt sedvanliga nattrace. Istället låg vi och rullade som strandade valar alla fyra, kippandes efter andan.
Knappt utvilad beger man sig motvilligt till jobbet, huden är fuktig innan man kommit ut ur porten, det går inte att skilja svett från luftens kladd. Precis som i Florida, skillnaden är att i Florida får man andningsutrymme på eftermiddagen då ovädret brakar lös och allt som ångat upp kommer ner igen.
Luften står helt still mellan heta ångande husväggar. Då skulle man kunna tro att det är skönt att som jag bor så att jag ser ut över takåsarna. Det läget kostar och då pratar jag inte ekonomiskt utan jag tänker på den obarmhärtiga hettan. Solen steker på, persiennerna åker upp först sent på kvällen och ner innan jag går till jobbet allt för att stänga hettan ute. Jag oroar mig för att kissarna ska bli kokta som i en bil i en stekhet lägenhet.
Har det alltid varit så här? Jag minns ju heta soliga somrar men de var ju ute i skärgården och de kändes inte så här obehagliga. Dags för klyschan ”det var bättre förr!”
