Dubbla sträckan
Skrivet i kategorin 'Den motvillige motionären'
Hej vad det går
Jorå min PT M drog iväg mig på en rumpnötartur igen och det konstiga var att jag inte blev andfådd som jag brukar, trots att det gick fortare än vanligt. Kroppen orkade också mycket mer, en högst märklig känsla att kunna jämnföra på det viset. Det som lägger av först på mig är låren men nu höll jag ett jämt tempo som passar mig hela tiden. Bara ett par gånger lurades jag att trampa på lite fortare av att M la sig en halv cykellängd framför mig och fick mig att känna mig instängd. Hur i hela friden klarar de av att ligga i klunga och cykla?
Det är kul att förvåna sig själv ibland.
Dagens outfit
Fy fan vad nördigt med cykelkläder. Man cyklar ju precis lika bra i vanlig träninskläder. Eller gör man verkligen det? Just idag känner jag för att börja fylla min garderob med cykelmodets hetaste outfits. För varje gång jag köpt något så stiger motivationen ytterligare och det går lättare. För att det går lättare kan ju inte bero på att jag faktiskt varit ute och cyklat en del nu. Nä så klart hänger det på prylarna, och vitt klär ju en överviktig cykeltönt. Varenda kramgo valk förtydligas, det kan ju ses som ytterligare motivation. Min mulliga lekamen behöver tryckas in i lite tighta cykelkläder det kan ses som cykelvärldens stödkorsetter.
Nu är frågan vart får man tag på dessa i storlek XL, och finns de tillgängliga i Sverige över huvudtaget? Ohh sa jag att ett cykelplagg ligger på en 700-1500 kronor styck? Det betyder att det ni ser nedan även är mina nya arbetskläder. Skulle jag stå brud skulle jag antagligen fått gifta mig i dem också. Nåja mina arbetskamrater överlever nog. Grönt är skönt!
Jag fick min belöning…
Västerbron och jag tampades igår. Första försöket klev jag av, mest för att jag var skraj för att svimma igen. Ja jag vet jag är en fegis, tätt följd av M som hela tiden håller koll på mig så att ajg inte ligger där utslagen igen.
Nåja Nu tog vi oss en tur för jag vart tvungen att bege mig till Scheele för att få ut min penicillin. SÅ vi bestämde oss för en kvällsrunda. Nu skulle jag möta min motståndare igen. En fånig bro. Första gången kunde jag inte fatta varför jag inte orkade till krönet det är ju bara en bro och de är ju plana. Men ack nej 600 meter är den och det börjar luta även innan man kommer fram till den. Mjölksyran liksom kickade in första utan att jag fattade vad som var på gång.
Nu var jag förberedd, jag skulle allt ta den. Ska jag vara ärlig så ville jag bara cykla så långt jag kunde innan jag skulle bli förnedrad av den och tvingas gå. Men jag slog den, lågväxel tålamod och liiite mjölksyra. Belöningen kommer ju efter krönet…
Nedförsbacke!!
