Jorå min PT M drog iväg mig på en rumpnötartur igen och det konstiga var att jag inte blev andfådd som jag brukar, trots att det gick fortare än vanligt. Kroppen orkade också mycket mer, en högst märklig känsla att kunna jämnföra på det viset. Det som lägger av först på mig är låren men nu höll jag ett jämt tempo som passar mig hela tiden. Bara ett par gånger lurades jag att trampa på lite fortare av att M la sig en halv cykellängd framför mig och fick mig att känna mig instängd. Hur i hela friden klarar de av att ligga i klunga och cykla?
Det är kul att förvåna sig själv ibland.
Västerbron och jag tampades igår. Första försöket klev jag av, mest för att jag var skraj för att svimma igen. Ja jag vet jag är en fegis, tätt följd av M som hela tiden håller koll på mig så att ajg inte ligger där utslagen igen.
Nåja Nu tog vi oss en tur för jag vart tvungen att bege mig till Scheele för att få ut min penicillin. SÅ vi bestämde oss för en kvällsrunda. Nu skulle jag möta min motståndare igen. En fånig bro. Första gången kunde jag inte fatta varför jag inte orkade till krönet det är ju bara en bro och de är ju plana. Men ack nej 600 meter är den och det börjar luta även innan man kommer fram till den. Mjölksyran liksom kickade in första utan att jag fattade vad som var på gång.
Nu var jag förberedd, jag skulle allt ta den. Ska jag vara ärlig så ville jag bara cykla så långt jag kunde innan jag skulle bli förnedrad av den och tvingas gå. Men jag slog den, lågväxel tålamod och liiite mjölksyra. Belöningen kommer ju efter krönet…
Nedförsbacke!!
Jo det ömmar en del kanske är det därför jag drömmer att huggormar biter mig i låren!? Man skulle kunna tro att man bara känner av det i benen men det ömmar lite här och var efter cyklingen i helgen.
Egentligen är det inte så obehagligt smärtsamt utan på något vis lite skönt. Förutom när jag sitter med benen uppdragna och nya älsklingen lutad mot dem, då ger benen upp!? Det händer mycket mysko med kroppen just nu. Har försökt illustrera vart det bränner och ömmar så att ni kan uppleva det underliga med mig.
Föresten, är det inte lite underligt att det förutom de mest ömma delarna alltså dem jag märkt ut ovan även känns i nacke, axlar och lite var stans. Jag menar baken, jo den kan man liksom koppla ihop med trycksmärtan och låren med nedriga uppförsbackar. Men resten hur gick det till?
Jag trampar på i lagom takt för att hjärtat och mjölksyran inte ska braka över mig, då kommer tant Agda glidandes rakt sittandes på en damcykel från -72. Fan tänker jag och trampar vidare, då glider ett par förbi på ett par rosthögar även de från 70-talet (Både paret och cyklarna). En kille på en beach cuiser formligen forsar förbi. Just då är jag glad att jag inte har en racer och full cykelmundering, VÄLDIGT glad.
OK OK jag ska vänta lite med att skaffa racer insåg jag. För om Agda 73 år på cykel anno 72 trampat om mig då jag flämtat på den, ja då vet jag inte om min cykelkarriär hade varit över i alla fall.
Nåja jag kör en M och visar upp min cykeltur (mätt med Eniro). Det blev inte alls något jättetur utan en lugn och stilla söndagslunk lagom för min otränade kropp.
Var nästan lite för varmt klädd i min t-shirt och knickers med knästrumpor. Visst låter det värdigt dagens outfit? Nej ni får inte se! Är glad att jag skaffat kortfingrade cykelhandskar, jo jag har några”riktiga cykelkläder” så som blöjbyxor för att skydda baken från allt för mycket skav och tryck, sen har jag även handskar ifall att jag skulle rasa så river jag inte upp händerna. Slutligen hjälm och det har ju redan visat sig användbart.
Nej jag är inte nedslagen bara utslagen, vi ses på cykelbanorna om några dagar igen!
