Mysecretwindow.se

Ledtråd:

Har varit på möte idag med en kommuntant om hur mamma ska klara sig när de skickar hem henne på måndag. Hon kan inte göra något själv inte ens resa sig i sängen.
Bara för att hon mått dåligt och inte velat öva så tycker de inte att hon ska vara kvar. Alltså skickar de hem henne utan minsta möjlighet att ens ta sig till toaletten själv.
OK hon får hjälp 4 ggr om dagen då de kommer och tittar till henne. Men jag tror inte hon kommer kunna röra sig själv på väldigt länge. Och ju längre tid det tar ju svårare kommer det bli för henne att någonsin bli ”rörlig” igen (För hon får INGA hjälpmedel med sig hem bara för att hon inte övat) Hur ska hon då kunna försöka när hon kanske måste? Jag hörde oron och vanmakten i mammas röst när hon förstod att okända skulle komma in hos henne. Hon frågade ”tanten” om jag inte kunde få ta hand om henne mot ersättning. Det hade gått bra för dem. Problemet är att då måste jag ju säga upp mig på jobbet, i de kristider som är nu får jag vara glad att jag kan försörja mig.

Men det gör ont i hjärtat och själen. För mamma må driva mig till vansinne, men det gör förbaskat ont att inte kunna ta hand om henne. Just nu sitter jag med tårar som rinner och en stor klump i halsen. Fan fan fan…
Konstigt nog känns det som om det tar mer energi att inte kunna vara med henne och hjälpa henne än att kunna vara det. Det ser ut som om 2009 blir minst lika jävligt som 2008.

Ja nu vet ni lite mer varför det kommer lite färre inlägg än vanligt, jag orkar inte bara skriva om elände.

Min helg började rätt risigt med saker jag inte vill gå in på.

Så illa att mitt bullbak gick halv åt pipsvängen, sen tröståt jag och M ALLA bullarna, för även om de inte var vackra var de rätt smaskiga.

Sen stog det ”ta det lugnt” på schemat då jag har djävulsvecka och går igenom skärselden.

M tog tvätten så jag fixade Paella och bäddade om, han kan ju inte göra allt! Fast hade M inte bott med mig skulle inget alls bli gjort den här helgen. För oj vad ynklig jag är.

Kvinnor som umgås mycket med varandra brukar med tiden bli intrimmade så att tjurigaveckan sammanfaller. Jag vet inte om det är för att vi tillsammans kan göra mäns liv ännu mer besvärligt än vi skulle klara på egen hand, eller om det har med någon uråldrig intrimning från den tid vi var nomader och behövde kunna förflytta oss samtidigt som liksom skapade denna lilla finess. Hur som helst funderar jag på om det nu överförts till att fungera digitalt.

Var och hälsade på lilla mamsen på sjukhuset igår. Hon halkade nere i tvättstugan och vred om knät så att det gick av något (Svårt att få vettig info ur min mamma) dessutom blev det visst bensplitter nere vid fotleden så den fick de lappa ihop med en förfärlig massa stålpinnar.

Stålpinnarna gör visserligen att hon slipper ett kliigt svettigt gips. Men de måste ju opereras bort om jag hajat det rätt.

Har varit ganska knepigt att besöka henne för först var hon ”satellitpatient” dvs hon var inte på någon fast avdelning, jag menar hur många ligger på Gyn för benbrott? Ja sen flyttades hon så klart till ortopeden och det var väl OK hon var ju i alla fall på samma sjukhus. Sen blev det flytt till nytt sjukhus till på köpet. Och när plockepinnet ska bort blir det nytt igen.

Jag fick komma på en lösning att hålla koll på henne, för hon vill ju dessutom vara hemlig. De får inte tala om vart hon är mer än för mig, vilket gör att de inte berättar för någon med deras allt eller inget sekretess. Har nu lämnat Ms ”gamla” mobil med ett kontantkort i. Den visade sig vara väldigt läskig och ”övreteknisk” med väldigt svåra knappar. Det som var bra var att det var slidefunktion så att hon enkelt kunde svara utan att behöva fundera.

Hur som helst så blev mamma väldigt glad fast hon är livrädd för ”ny” teknik.
Mamma: Jaha nu ska man alltså tvingas lära sig sånt här!?
Jag: Ja nu kan i alla fall jag nå dig även om du inte klarar av att ringa.
Mamma: – Ja jag kanske borde ha en egen ”sån där” när jag nu blivit en fumlig gammal kärring. Då kan jag i alla fall ringa 112 själv när jag ligger där.

Mamma ser mycket nöjd ut med det beslutet att bli mobilburen och utbrister
– Det är nog dags nu.
Jag: Vill du att jag ska köpa den åt dig?
Mamma nickar ivrigt och ler, för teknik vill hon verkligen slippa välja själv.

Jag Som märkt hur krångligt det redan är för henne trots att jag mattat in mitt nummer inser att det krävs en vettigare telefon, med stora knappar och helst bara ringfunktion. Varför har inte de välkända märkena en Seniortelefon? Den behöver ju inte uppdateras varje år med nya modeller den ska ju vara basic. Nu lutar det åt en Emporia life plus som visserligen är dyr för hur mycket hon kommer använda den gissar jag. Men samtidigt en trygghet både för henne och för mig. Vad tror ni vågar jag köpa en noname telefon så passa dyr som den endå är?