Stockholm är den singeltätaste huvudstaden i Europa. 60% av alla hushåll är singelhushåll. Beror det på att vi Stockholmare är mer oattraktiva än andra? Det kan inte hjälpas om det känns så, kan det vara så att vi inte bara låter drygare än resten av svenskarna vi kanske är det också? Hur som helst duger inte jag som jag är och då hjälper det ju helt klart inte att vara Stockholmare.
Jag vill inte se mig som singel, det är OK att bo singel bara jag får känna mig älskad. Jag vill bara ha en varm famn att krypa in i och bara vara när jag behöver det. Jag orkar inte vara jag ensam i hjärtat. Fast desperat är jag inte. Jag vill ha sällskapet och värmen från den jag älskar men han finns tydligen inte för mig.
Att vara en älskad vän är något man ska sätta värde på, jag har flera vänner som älskar mig och som jag älskar tillbaks, men jag behöver mer. Egot i mig som vill ha mer i mitt liv än de vackra människor som finns där. Samtidigt är jag inte beredd att ge mer av mitt hjärta till någon annan än dem som redan fått en bit.
Jag är inte oförmögen att älska dem som fått av det jag har, jag kan bara inte ge mer. Mitt hjärta har redan varit slut upptaget av kärlek i många år redan, vilket också gör att jag dömt mig själv till att vara ensam med en tomhet i bröstet där hjärtat borde sitta då jag inte fått matchande bit tillbaks. Det förstärker bara min livskris halva livet har gått och jag har inget, är inget och är otillfreds med livet. För 10 år sedan blickade jag framåt idag blickar jag bakåt och ser inte längre någon framtid.
Den som fått mitt hjärta kommer att behålla för jag kan inte ta det åter. Jag har heller inget mer kvar att ge. Jag hoppas att mitt utdelade hjärta kommer att förvaltas väl och att det utdelade kommer att få vara vid liv och vårdas. Jag kommer att vårda de små hjärtbitar jag fått i utbyte för dem jag skänkt bort, för om de dör då gör jag det med. Vilket också skulle kunna vara en befrielse.
Det smärtar i bröstet att vara otillräcklig, onödig och en belastning för dem som betyder så mycket. Älska mig för den jag är, ta mig till dig för den jag är, hjälp mig att vara stark fyll mitt bröst och ta bort tomheten. Missförstå mig inte mina vänner gör att jag inte är ensam men inuti mig finns ändå ensamhetens tomhet som bara fylls av någon speciell. Hur ska jag kunna fylla den platsen när ingen vill ha den då mitt hjärta är förbrukat?
Jag tror jag hamnat i en riktig 40årskris, kanske en aning tidigt men då kan jag ju leva med den i flera år. Tokrasade kändes som jag stog i hissen högst upp i Empirestate building och så kapade någon hisslinan och jag bara föll och föll. Hissjäveln stannade inte ens när jag kom till botten jag bara föll och föll och föll, var på väg till mitt eget privata helvete.
Känslorna som kom över mig kan summeras:
- Oälskad
- Utan riktigt hem
- Barnlös
- Ett jobb där chefen får mig att må piss rätt ofta
- Fet
- Ful
Och allt detta när halva livet gått… Det är inte kul att se tillbaks och inse att jag levt utan att ha något bestående… Jag har inget jag är inget.
Fånigt tycker själv inte om att läsa gnällbloggar och så sitter jag här och vältrar mig i min egen olycka.
Gråter floder, timmar i sträck och det finns nätter då jag önskar att jag ska slippa vakna dagen därpå.
Att orka kravla sig upp från helvetet, just nu känns det som om jag inte ens vill det.
